Till Er som farit illa i religiösa samfund
I samband med att Religionstraumadagen instiftades den 24 maj 2023, så vill jag vända mig till alla som har delat med sig av sina upplevelser i religiösa samfund och till alla andra som bär på liknande erfarenheter. Ni har funnits i mitt hjärta och mina tankar under så många år. För ett par år sen gjorde jag en djupt smärtsam resa tillbaka till barndomen där jag fick lyssna till mitt lilla jag, hon som hade fötts in och vuxit upp i Trosrörelsen (Livets Ord). Hon hade länge sökt min uppmärksamhet, men jag hade lärt mig att avvisa henne och fortsatte därför att göra det. "Man måste förlåta och gå vidare", "Man ska inte hålla på och älta det förflutna", "Den pastorn har ju stått på sina bara knän inför församlingen och bett om förlåtelse", "Jaja, allt var inte bra men allt var inte dåligt!". Sådana kommentarer som kommit från kristna personer jag sökt förståelse hos, ekade i mitt inre och överröstade den lilla flickans längtan efter att bli hörd.
Men till slut gick det inte. Jag kippade efter andan och hon ville få luft. Hon var fortfarande en del av mig, skulle alltid vara. Jag stod i köket hemma i min lägenhet, med ångesten tryckande inombords och ett hårt bultande hjärta. "Varför gör det så ont? Varför kommer jag inte vidare?", tänkte jag. Jag hade ju ett bra liv, var nyförlovad med mitt livs kärlek och nöjd med vardagen, men inom mig fanns ett stort ekande tomrum. En svart lucka i det som var jag. Min identitet. Mitt vuxna jag kände sig sedd och älskad, men mitt lilla jag bad om att få finnas till som den hon var. Hon hade ju kvävts av alla krav, regler och skuldkänslor.
Vid blotta tanken på den lilla flickan högg det i bröstet och en bottenlös smärta vällde upp. Så den där dagen i köket när jag undrade varför det gjorde så ont, så kom dessa ord till mig: "Sök på andlig våldtäkt". Kanske hade jag hört begreppet någonstans, jag minns inte. Men när jag sökte på det så fick jag fram ett videoklipp där en gammal pastor förklarade vad "andlig våldtäkt" är. Och då förstod jag vad jag hade blivit utsatt för som barn. Jag förstod varför jag, så många år efter att jag lämnat Livets Ord, fortfarande bar på känslan av att jag inte fick vara den jag längtade efter att vara.
Utifrån den insikten påbörjade min resa mot läkedom. Sju år av bearbetning, smärta och frustration. Vila från prestation och ett påtagligt behov av stillhet. Samtal, tystnadsretreater, själavård och mycket kärlek. Nu är jag igenom och jag känner mig fri på djupet. När jag vågade lyssna till den lilla flickans röst inom mig, så hjälpte hon mig att fylla det där tomrummet på insidan, med allt det vackra hon bar på men aldrig fått möjlighet att bli. Barnet i mig är inte längre någon jag skäms för och håller på distans, hon går vid min sida och lär mig om lusten och glädjen till livet. Den som hon aldrig riktigt kände för att hon hade fullt upp med att skämmas.
Hon skämdes över allt hon gjorde, tänkte och kände. Över allt hon inte gjorde, tänkte och kände. Över allt hon borde men inte gjorde, över allt hon gjorde men inte borde. Det är vad andligt övergrepp och religionstrauma gör med en människa - lägger en skugga av skam över hela hennes existens. Ett existentiellt övergrepp. Det kan man inte släta över med ett klyschigt förlåt eller genom att säga "jag förstår att saker och ting blev fel, men allt är helt annorlunda nu".
Andligt övergrepp är ett allvarligt brott mot den enskilda individen och det krävs mycket kärlek, vård och omsorg för att den utsatte ska få upprättelse och känna ny frihet i livet. Jag vill med min djupaste omsorg om alla drabbade, tillsammans med den lilla flickan i mig, göra vad jag kan för att Ni ska få upprättelse och frihet till att leva fullt ut som de Ni är.
Och det jag kan göra är att ärligt dela med mig av min upplevelse och det jag kommit fram till under min resa.
Har man blivit utsatt för andligt övergrepp så räcker det inte med att göra sig av med de trångsynta lärorna, den osunda människosynen eller skeva världsbilden för att kunna gå vidare med sitt liv. Skadorna från ett andligt övergrepp har sina rötter i den mest sårbara delen av vårt väsen, där vår identitet blir till. Det är platsen där vår mänsklighet får omfamnas av den gudomligt villkorslösa kärlek i vilken jag tror att vi alla hör hemma. Men villkorslös kärlek skulle aldrig tvinga sig på någon, aldrig pusha till att få bevisa sin makt och storhet.
Andligt övergrepp sker när människan tvingas in i ett möte med det andliga. I en karismatisk frikyrka är gudstjänsterna ofta perfekt upplagda för ett sådant påtvingat möte. Jag utgår från hur det var där och när jag växte upp.
1. Man kom dit med förväntan på att Gud skulle "förvandla" ens liv.
2. Gudstjänsterna startade med fartfyllda lovsånger som liksom väckte igång känsloregistret och skapade en känslosam lättsamhet och positiv förväntan.
3. Ju närmare man kom predikan, desto lugnare och mer känsloladdade lovsånger sjöngs det. Musiken bröt ner allt försvar och gjorde en mottaglig på djupet.
4. Här stod hjärtats och själens dörr vidöppen, redo att ta emot det som Gud ville förmedla genom pastorn. (Det var så det pratades, att pastorn hade fått ett tilltal från Gud, osv. Här kan man snacka om att "missbruka Herren din Guds namn" maximalt).
5. Så kom budskapet och ja, vad ska man ens säga? Det fick de flesta att gå fram för handpåläggning och be frälsningsbönen för tusende gången. Det säger väl det mesta. Det var budskap som skapade skräck och känsla av oduglighet.
Och ja, ni som var där vet att det inte bara var musik och predikan under en gudstjänst. Det var intensiva tungotalsböner, höga skrik, hysteriska skratt, religiösa uttryck från ingenstans, folk som föll till golvet och låg och skakade osv. En totalt sinnessjuk miljö för en levande varelse att vistas i. Men särskilt skadlig för oss barn. Dessutom så visste vi vilka regler som gällde därinne. Vi kunde koderna utan och innan. Med dömande blickar från varje håll hade vi inget annat val än att ge oss hän i den andliga atmosfär som fyllde lokalen. Och det var bl.a. så de andliga övergreppen skedde – när vi tvingades till att ge efter för ett möte med det andliga.
Så till Dig som växte upp i en sådan miljö: Jag ser dig och jag känner med dig. Jag vet hur du hade det och vad det gjorde med dig. Det var aldrig ditt fel.
Du valde inte att växa upp där. Du var ett försvarslöst offer som utsattes för övergrepp under flera år. Du har ingen anledning att på något sätt skämmas för din upplevelse, för dina känslor eller ditt trauma. De som ska skämmas är de som vägrar lyssna eller försöka förstå. Genom att ta dina känslor på allvar och lyssna till den där lilla rösten på insidan kan du ta tillbaka det som stulits från dig – rätten att vara precis den du är!
Det finns vård och läkedom för din själ. Det finns hopp om ett liv där du känner dig helt fri att vara den du längtar efter att vara! Det vet jag. Stå för din upplevelse, omfamna ditt lilla jag och sök vård för din själs skador hos någon som vill lyssna och förstå.
Med omsorg & kärlek/ Natalie Abrahamsson