Natalie Skriver

Tänk så snabbt allt kan slås undan och gå i spillror. Tryggheten och tilltron till livet kan gå i kras inom loppet av några sekunder, sen står man där i ruinerna från allt man trodde stod stadigt och vet varken ut eller in. Livets skörhet. Alltings förgänglighet. Nu vet jag hur det smakar, hur bittert det känns.

Sorgen står vid min sida i allt jag gör nu och gör sig märkbar på olika vis. Ibland klappar den mig försiktigt på kinden och låter mig fortsätta vardagens sysslor. Ibland slukar den mig fullständigt och följer med när jag drar mig undan. Ibland gör den mig arg, ibland ledsen, ibland rädd och ibland likgiltig. Den påminner mig om min litenhet och vår maktlöshet som människor. Dess röst ekar i tomrummet från en oersättlig person som varit en viktig del av mitt liv och mitt hjärta.

Det är detta som gör livet så frustrerande obegripligt; att det i ena stunden kan vara lika vackert som en horisont för att i den andra förvandlas till en förödande storm. Hur reser man sig efter en sådan erfarenhet? Hur får man tillbaka tilliten till det goda i livet?

Kanske har jag inget annat val än att öppna mig för livet som det är. Att låta besvikelsen, ilskan och den stora sorgen ta plats och ha sin process. Att inte kämpa emot utan låta smärtan nå hela vägen fram, till hjärtats innersta punkt, där allt jag är har sin utgångspunkt. Där det gör som allra ondast, men där den också kan göra nytta.

Det gör ont när sår läker. Att rengöra och plåstra om ett öppet sår svider på ett sätt som får mig att skrika. Själens desinfektionsmedel och bandage är tårar och omsorg. Men den processen är bara möjlig om jag tillåter mig röra vid såret och känna smärtans väldiga kraft. Sår kan inte läka på rätt sätt om jag inte låter mig bli omhändertagen och omplåstrad av någon som vet vad som behövs.

Några dagar innan allt hände, innan livet tog den oönskade riktningen, drabbades jag av en längtan att skriva för er om ”att våga vara sårbar för att kunna leva helhjärtat” och så startade jag den här bloggen. Nu behöver jag det budskapet mer än någonsin och jag tar det som en uppmaning till att öppna mig för livet, så som det är.

- N.A.