Natalie Skriver

När livet bara springer på och man är helt uppslukad av vardagens alla plikter och sysslor kan man lätt känna sig instängd i det så kallade livspusslet. Medan åren susar förbi och man bockar av det ena "vuxenpoänget" efter det andra kan man lätt tappa bort sig själv och den där genuina glädjen man en gång hade. En känsla av tomhet kan infinna sig, trots att man egentligen är nöjd med livet i helhet. Då kommer istället det dåliga samvetet som säger: "Du som har det så bra har inte rätt att känna dig missnöjd eller otillfreds med ditt liv! Nu får du skärpa dig!". Och ja, vi kan alltid bli bättre på att uppskatta livet, men en ihållande känsla av tomhet bör ändå tas på allvar. 

Det är ofta när man väl stannar upp och låter stressen och pressen pausa en stund som man påminns om något man innerst inne vet så väl; vem man är. För det finns något i vårt väsen som alltid förblir detsamma – vår identitet. Din och min identitet förändras inte av beundransvärda prestationer, pinsamma misslyckandes eller andras omdömen. Den är vad den är, oavsett vad. Och om våra prestationer inte är grundande i vår identitet – det är då vi bränner ut oss, tappar bort oss själva och förlorar den djupaste glädjen.

Tänk på den du en gång var – en liten person med hela livet framför sig. Din enda önskan var att bara få vara du. Men tyvärr är världen bra på att få oss att tro att det inte är tillräckligt, att vi behöver vara mer eller mindre, annorlunda eller mer "normala". Så vi lär oss tidigt att täcka över vårt mest ärliga jag, att skämmas för det som är sårbart i oss. Vi lär oss vilka ramar vi ska passa in i och vilket slags liv vi bör sträva efter, och så anpassar vi hela vårt väsen därefter, trots att vi kanske får göra våld på de vi innerst inne är.  

Men den där lilla personen vi en gång var finns alltid kvar i oss och jag tror att det bär på många av de svar vi söker som vuxna. När känslan av tomhet drabbar oss och vi inte kan sätta fingret på vad det är, så kan vi behöva gå tillbaka och möta vårt lilla jag igen. För är det någon som vet vem vi är så är det just vårt Lilla Jag. Men har hon eller han blivit sårad, kränkt eller förnedrad i sin identitet så kan vi behöva ta hand om det innan vi kan känna oss hela som vuxna.

Att se sitt Lilla Jag i ögonen, omfamna det och säga: "Jag ser dig! Jag vet hur du har det!" kan starta en process som leder till ett liv där vi känner oss mer tillfreds med oss själva och är stadigt rotade i de vi är, oavsett vilka utmaningar vi möter. Vår identitet har sina rötter i vårt naknaste jag, i vår djupaste sårbarhet - att vårda och värna om sårbarheten hjälper oss att leva utifrån vårt sanna jag, grundade i det värde vi har bortom våra prestationer, framgångar och misslyckanden.

-       N.A.